Så här började det

Vårt mjölkproteinfria liv.　

Del 1.

Det började när vårt första barn föddes. Redan från början kände jag att något inte stämde då han alltid spydde efter varje amning. Det var inte lite som kom upp, utan oftast var det kaskader. Jag torkade jämt spyor och jag gick ständigt med spytrasan i handen.

Vid flera tillfällen tog jag upp det här med BVC men de menade att det är väldigt vanligt att bebisar spyr ofta och så länge han gick upp i vikt och växte bra så var det inget att oroa sig för. Trots det kände jag att något inte stämde. Det resulterade i att jag vid flera tillfällen tog upp detta med BVC och även läkaren där. Men jag fick samma svar. Pojken växte fint. Inget att oroa mig för.

Jag tittar på bilder från när han var två år. Särskilt ett foto har etsat sig fast i mitt minne. Det är ett foto där han ligger på rygg i sin mormors famn. Hans mage...den är som en ballong. Så där ska absolut inte en frisk bebismage se ut. Det vet jag nu...flera barn senare. Jag vet hur en frisk mage ser ut och känns. Den ska inte vara stenhård, uppsvälld och ballongaktig.

Han börjar dagiset vid 2,5 års ålder men i slutet av det året åker vi in till akuten. Han har börjat bajsa vitt. På akuten möter vi den person som kommer att ändra banan i våra liv. En fantastisk barnläkare ger oss rådet att plocka bort alla mjölkprodukter en tid. För första gången kommer jag i kontakt med ordet mjölkproteinallergi. Vi åker hem och redan efter några dagar märker vi att vår son mår bättre och blir mer harmonisk. Han börjar bajsa normalt, han har inte magont, magen mjuknar och uppsvälldheten försvinner, han lever upp, och blir betydligt gladare. Vi häpnas över den stora förändringen. I samma veva börjar jag läsa på om mjölkproteinallergi. Vi lämnar också in läkarintyget till dagis om att vår son har mjölkproteinallergi och ska ha mjölkproteinfri kost.

Del 2.

Det är nu det svåra börjar. Att navigera sig genom alla produkter, undvika alla mjölkproteinfällor. Och de är många, och på ställen vi aldrig trodde det fanns. Det är onekligen inte lätt. Därför bestämmer vi oss för att skriva ner vår sons symptom och en lista över produkter som kan innehålla mjölkprotein. Vi lämnar över listorna till dagis i hopp om att det ska hjälpa dem i denna djungel. En lista ger vi till daghemspersonalen och den andra ber vi dem lämna till köket. Då får jag veta att det nog inte är någon idé. Att den köksansvarige kommer nog att slänga den i papperskorgen utan att läsa den. Va?! Varför det? Hennes blick ger mig ett oroväckande svar. Vi tänkte aldrig så långt som att listan skulle vara att stampa på någons yrkesstolthet. Vår enda ambition var att hjälpa dem så gott vi kunde. Försöka underlätta för dem. Hon får i varje fall läkarintyget.

Del 3.

Det går en tid och under den tiden kommer vår son då och då hem med mjölkproteinallergi. Det är allt från
svullna läppar, svullen runt ögonen, snuva, svullen mage, magont, diaree, sover väldigt oroligt, och han ”klättrar på väggarna” precis som innan diagnosen. Efter ett tag bestämmer vi oss för att ta upp saken med dagiset. De frågar om jag vill träffa köksansvarige. Det vill jag. Det blir mitt första möte...men inte sista. Jag visas till köket och hon presenterar sig. Det dröjer inte innan hon säger: Jag är utbildad dietist. Undermenat...hur vågar du komma och ifrågasätta mig. Det är mitt första möte med henne.

Tiden går, och trots mötet kommer han då och då hem med reaktion på mjölk. Någonting är fel. Vi funderar och funderar. Köksansvarige hävdar att hon kan det här, men något stämmer inte. Återigen kommer den där instinkten krypande. Den som jag försökte trycka ner när jag ammade honom och kände att något var fel. Någonstans får han i sig mjölkprotein. Jag fördjupar mig mer i
mjölkproteinallergi. Läser allt jag kommer över. Jag börjar även ifrågasätta mjölkens betydelse för oss. Är den faktiskt så bra som jag alltid trott? Jag finner intressant lektyr. Oberoende forskning. Jag inser att det här är en av de mest kontroversiella frågor i dagens samhälle. Att
mycket forskning på området är finansierat av miljardindustrier: mjölkjättar...och läkemedelsindustrin. De som krampaktigt vill att vi absolut inte ska sluta dricka mjölk eftersom vi alla är deras guldkor som de tjänar pengar på. De som desperat vill att vi ska tro att mjölken är bra för oss.

Till slut efter lång tid och med hjälp av min underbara mamma lyckas vi hitta en puzzelbit till varför sonen kommer hem med mjölkproteinallergi från dagiset. Isglass. Den sommaren söker vi förbrilt igenom frysdiskarna i matvaruaffärerna och i kiosker i hopp om
att hitta en isglass det inte står ”Kan innehålla spår av mjölk” på. Vi lyckas inte. Jag tänker att jag ska fråga köksansvarige på dagiset. Hon är ju utbildad dietist så hon ska ju veta vilken glass som är helt mjölkproteinfri. (Innerst inne misstänker jag att hon inte vet och att det förklarar min sons reaktioner.) 

Del 4.

Hösten kommer. Sommaren har löpt väl och vår son har mått bra. Jag träffar köksansvarige och frågar henne om isglassarna. Va? Men inte innehåller väl isglass mjölkprotein, menar hon. Vi går till frysen och tittar på isglassarna de har där. På varje isglassort hon vänder och läser på står det: "Kan innehålla spår av mjölk." Det är alltså det hon gett till honom under hela den här tiden. Åren. En utbildad dietist som påstår sig kunna det här. Vi
kommer överrens om att hon från och med nu inte ska servera vår son isglass.

Tiden går och tillfällena han kommer hem med reaktion på mjölkprotein är inte lika ofta, men dock fortfarande förekommande. Det blir maj och dagiset ska på vårutflykt. De ska äta på restaurang. Jag är lite orolig. Av erfarenhet vet jag att restauranger ofta serverar just isglassar till mjölkproteinallergiker. Därför pratar jag med sonen innan utflykten. Han får inte äta isglass. Jag kollar med dagispersonalen att de meddelat restaurangen hans allergi. Det har de. Två gånger.

Utflyktsdagen kommer han hem med mjölkproteinallergi. Sonen berättar att han fått isglass och att han frågat tre gånger om han faktiskt kan äta den och om den innehåller mjölkprotein. De säger att han kan äta den,
men ingen av dessa bryr sig om att vända på glassen och läsa innehållsförteckningen. Jag ringer restaurangen och frågar om de serverat min son med mjölkproteinallergi isglassen av det märket jag misstänker han fått. Jag får det bekräftat. Jag tar upp saken rakt och ärligt med daghemspersonalen. Jag är inte glad. Varför vände ingen på förpackningen och läste när sonen ifrågasatt glassen tre gånger? Så enkelt och tar så liten tid. Nej, de litade på restaurangen, får jag till svar. Enkelt. Avsäger sig ansvaret.

Den sommaren bestämmer vi oss för att hålla sonen hemma extra länge. Fyra månader blir det. Han mår så bra. Jag känner milstolpen på sex månader helt mjölkproteinfri närma sig.

Del 5.

Den milstolpen slås ganska snart omkull när han börjar dagiset igen. Luften går ur oss. Hopplösheten sköljer över oss. Men samtidigt väcks lejonet i mig. Jag vägrar ge upp! Det får inte vara så här! Det här är inte okej.

Efter att han kommer hem några gånger med mjölkproteinallergi begär vi ett möte med dagispersonalen på vår sons avdelning och köksansvarige. Det mötet blir allt annat än produktivt och trevligt. Vi möts med kalla handen. Det märker vi snabbt. Köksansvarige har gått in i "försvars mode". Hon säger att allt de serverar till honom är 100 procent mjölkproteinfritt. Hon säger igen att hon är utbildad dietist och att hon kan det här. Vår son får inte i sig mjölkprotein där. Punkt. Och skulle hon vara oss skulle hon ta vår son till läkaren och börja undersöka andra allergier. Jag frågar henne hur det är möjligt att han i så fall mått bra hela sommaren när han fått äta allt utom mjölkprotein. Det kan hon inte svara på. Vi möter en vägg helt enkelt. Hon är felfri. Jag påminner henne om incidenten med isglassen. Mötet slutar inte heller trevligt.

Vi går hem och jag börjar forska i korvarna hon serverar honom. (Vi märkte att han kom hem gång på gång med allergi när han just ätit korv på dagiset.) Jag hade frågat köksansvarige vilket märke på korvarna som de använder. Jag åker till matbutikerna och läser på korvförpackningarna. Min oro väcks. Jag finner inte en enda förpackning där det står mjölkproteinfri på...utan det står...laktosfri. Jag tappar nästan hakan. Hon har alltså under alla dessa år serverat laktosfri korv till vår son med mjölkproteinallergi. Laktosfri! Det finns en orsak till varför företaget inte märkt sin korv mjölkproteinfri utan laktosfri. Poletten faller ner. En puzzelbit till faller på plats. Man serverar inte en mjölkproteinallergiker laktosfri korv.

Efter mötet...sonen fortsätter komma hem med mjölkproteinallergi. Kökschefen hävdar fortfarande att han får 100 procent mjölkproteinfritt där. Jag meddelar köket dagarna han kommer hem med allergi. Det köksansvarige gör med den informationen är att hon skriver ut en lapp till mig vad han ätit de specifika datumen. Det är allt. Vad ska jag göra med den lappen?

Jag och pappan vänder ut och in på alla tänkbara lösningar. Allt vi vill är att vår son ska må bra på dagiset.

Del 6.

Så händer det där som bara inte får hända. De åker och simmar från dagiset efter lunchen. Vår son har fått i sig mjölkprotein på lunchen och det resulterar i att han bajsar ner sig i duschen på simningen framför sina dagiskompisar. Barnen ser det och känner lukten och han står där totalt förnedrad och naken och skäms inför alla sina kompisar (som inte förstår orsaken till händelsen). Jag möts av en nedslående son när jag hämtar honom från dagiset den dagen. "Det är mitt fel." säger han. I den sekunden är min gräns nådd. Vi går hem. Jag plockar upp mobilen och ringer...kommunen. Jag vill ha ett möte med dem. Det slutar med att kommunen tar ett möte med köksansvarige och dennes chef. Någon dag efter ringer telefonen. Jag får veta att köksansvarige fortfarande hävdar att hon är mycket noga och att han inte får i sig något med mjölkprotein där. Jag frågar om de tagit upp det här med korvarna. Ja, hon hävdar bestämt att de är helt mjölkproteinfria. Jag svarar kommunen att de är laktosfria. Inte mjölkproteinfria och att jag inte vill att de serverar min son det mera då han kommer hem sjuk av det. De föreslår också att de skulle kunna servera vår son mer "rena" råvaror. Det kan ju inte skada, tänker jag och går med på den idén. Med färre ingredienser är risken mindre att fel görs, tänker jag.

Del 7.

När vårt andra barn föddes bestämde vi att han kommer att få en mjölkproteinfri kost här hemma. Helt naturligt eftersom vi inte ville ha några mjölkprodukter i huset då sonen och jag själv är mjölkproteinallergiker. Risken för kontamination skulle bli för stor.

Jag var mjölkproteinfri under amningen med andra barnet. Likaså med tredje barnet där jag dessutom under hela graviditeten var mjölkproteinfri. Så hur har det gått för det andra barnet? Är han liten, tanig och växer inte eftersom han inte fått mjölk som ska göra att han växer och mår bra? Hur gick det med läkarintyget läkaren skrev ut till honom inför dagisstarten? (Läs inlägget Samtalet med hälsocentralen.)

Han växer finfint. Han är väldigt stabil i humöret, han är harmonisk och samlad och hans mage är lugn som en filbunke. Somnar snabbt och sover lugnt och stilla och han är väldigt sällan sjuk. Vad gäller läkarintyget till dagiset. Ja, de flesta kanske skulle tro att vi tog med det till dagiset. Det gjorde vi inte. Rätt ska vara rätt anser vi. Vi kommer inte att kräva mjölkproteinfri kost på dagiset och skola så till vida våra barn inte är allergiska. Vår andra son började dagiset när han var lite över tre år. Fram tills dess hade han inte fått i sig mjölkprotein. Vi visste alltså inte om han var allergisk mot mjölkprotein, men det skulle ju visa sig nu. Han dricker vatten till lunchen och inte mjölk, men för övrigt får han precis samma mat som alla andra barn där. Hittills har det gått bra.

Vi väljer att leva våra liv mjölkproteinfritt för att vi är helt övertygade om att det är rätt väg att gå för en bättre hälsa nu och i framtiden. Mjölkproteinfritt ÄR framtiden. Det tror jag även daghem och skolor kommer att inse med tiden. Hur djupt rotat det än ligger i oss att mjölken behövs och är bra för oss så kommer vi i framtiden att förstå att sanningen är en annan. Och när vi väl kommit så långt kommer blivande föräldrar till barn med mjölkproteinallergi att ha en betydligt lättare väg att gå än vi när deras barn börjar dagis och skolor.