Del 2. Samtalet med hälsocentralen
Jag har inte numret insatt i mobilen. Vi åker hem och jag plockar upp telefonboken och slår numret till hälsocentralen. Jag berättar om mötet på BVC och att de hänvisat mig till hälsocentralen för att jag vill ha en remiss till en dietist. Jag tänkte i min naivitet att det inte skulle vara några problem, men även här stöter jag på STOP-skylten. Då min yngsta son inte är allergisk kan de inte remittera mig till en dietist. Chocken slår till mig som en käftsmäll genom luren. Jag tror knappt det är sant. Jag var inte alls beredd på ett nej. Så jag får ingen hjälp, tänker jag. Kvinnan i luren förstår inte heller hur jag kan göra ett sådant val. Varför ska inte han få mjölkprodukter som är så nödvändigt för att han ska växa och må bra? Hon ska ändå höra med läkaren och lovar återkomma. Vi lägger på.
En stund senare ringer läkaren och säger samma sak. De kommer inte att ge någon remiss till en dietist när han inte är allergisk (vad vi vet eftersom han hittills inte fått mjölkprodukter) och hon förstår inte hur jag kan göra det här valet. Jag svarar: ”Alltså nu är det så här att han kommer att växa upp utan mjölkprodukter med eller utan er hjälp. Så ett dera hjälper ni mig eller så väljer ni att inte göra det.”
Samtalet avslutas och jag känner mig otroligt frustrerad över att de inte kan förstå riskerna för konatmination när vi är två andra i familjen med mjölkproteinallergi, eller att de inte förstår mjölkens negativa baksida som gör att vi inte heller vill ge våra barn mjölkprotein, och att de inte förstår att vi inte behöver mjölk för att växa och må bra. Det får mig att förstå att det råder inkompetens på det här området även inom hälso- och sjukvården.
Någon dag senare står jag vid bilen utanför en matbutik. Solen lyser. Telefonen ringer och jag känner inte igen numret, men svarar ändå. Jag hör direkt vem det är. Läkaren som vägrade min son remissen. Hon presenterar sig, och berättar att hon har skrivit ut en remiss till en dietist för sonen. Inte nog med det hon har också skrivit ut ett läkarintyg för honom där det står att han inte ska serveras mjölkprotein på dagiset när han väl börjar där en dag. Det intyget har jag aldrig begärt. (Vill du läsa vad vi gjorde med det kan du göra det under del 7 här.)
Allt skickas hem. Vi ska föra matdagbok för sonen som ska lämnas in innan mötet med dietisten. Exakta mängder av allt. Eftersom jag lagar all mat och inte ger honom burkmat blir det en hel del arbete med att väga och räkna, men det gör jag med glädje.
Efter en tid är det dags att träffa dietisten. Hon har noggrannt studerat matdagboken och räknat på innehållet. Vi går igenom den. Hon visar och berättar att vår son får i sig alla vitaminer och näringsämnen han behöver från den mjölkproteinfria kost vi ger honom. Vi har inget att vara orolig över. Han mår utmärkt och växer fint. Bara att fortsätta vårt mjölkproteinfria liv.
Och hon bekräftar äntligen det jag själv vetat under hela den här tiden. Det finns inget i mjölken som vi inte kan få i oss någon annanstans ifrån. Mjölken behövs inte för att han ska växa och må bra. Jag kan omöjligen beskriva hur lätt jag kände mig efter det mötet. Från att ha trampat i skor gjorda av sten fick jag äntligen skutta runt i lätta sandaler av moln.
Äntligen möter jag en människa som inte dömer vårt val utan faktiskt verkar helt och hållet förstå det.
Jag och sonen går ut i friska luften och den här gången ringer vi...pappan. Jag känner att nu börjar vårt nya liv på riktigt. Vårt mjölkproteinfria liv för oss alla i familjen, och jag känner...lycka!
En stund senare ringer läkaren och säger samma sak. De kommer inte att ge någon remiss till en dietist när han inte är allergisk (vad vi vet eftersom han hittills inte fått mjölkprodukter) och hon förstår inte hur jag kan göra det här valet. Jag svarar: ”Alltså nu är det så här att han kommer att växa upp utan mjölkprodukter med eller utan er hjälp. Så ett dera hjälper ni mig eller så väljer ni att inte göra det.”
Samtalet avslutas och jag känner mig otroligt frustrerad över att de inte kan förstå riskerna för konatmination när vi är två andra i familjen med mjölkproteinallergi, eller att de inte förstår mjölkens negativa baksida som gör att vi inte heller vill ge våra barn mjölkprotein, och att de inte förstår att vi inte behöver mjölk för att växa och må bra. Det får mig att förstå att det råder inkompetens på det här området även inom hälso- och sjukvården.
Någon dag senare står jag vid bilen utanför en matbutik. Solen lyser. Telefonen ringer och jag känner inte igen numret, men svarar ändå. Jag hör direkt vem det är. Läkaren som vägrade min son remissen. Hon presenterar sig, och berättar att hon har skrivit ut en remiss till en dietist för sonen. Inte nog med det hon har också skrivit ut ett läkarintyg för honom där det står att han inte ska serveras mjölkprotein på dagiset när han väl börjar där en dag. Det intyget har jag aldrig begärt. (Vill du läsa vad vi gjorde med det kan du göra det under del 7 här.)
Allt skickas hem. Vi ska föra matdagbok för sonen som ska lämnas in innan mötet med dietisten. Exakta mängder av allt. Eftersom jag lagar all mat och inte ger honom burkmat blir det en hel del arbete med att väga och räkna, men det gör jag med glädje.
Efter en tid är det dags att träffa dietisten. Hon har noggrannt studerat matdagboken och räknat på innehållet. Vi går igenom den. Hon visar och berättar att vår son får i sig alla vitaminer och näringsämnen han behöver från den mjölkproteinfria kost vi ger honom. Vi har inget att vara orolig över. Han mår utmärkt och växer fint. Bara att fortsätta vårt mjölkproteinfria liv.
Och hon bekräftar äntligen det jag själv vetat under hela den här tiden. Det finns inget i mjölken som vi inte kan få i oss någon annanstans ifrån. Mjölken behövs inte för att han ska växa och må bra. Jag kan omöjligen beskriva hur lätt jag kände mig efter det mötet. Från att ha trampat i skor gjorda av sten fick jag äntligen skutta runt i lätta sandaler av moln.
Äntligen möter jag en människa som inte dömer vårt val utan faktiskt verkar helt och hållet förstå det.
Jag och sonen går ut i friska luften och den här gången ringer vi...pappan. Jag känner att nu börjar vårt nya liv på riktigt. Vårt mjölkproteinfria liv för oss alla i familjen, och jag känner...lycka!
Kommentarer
Skicka en kommentar