Allergireaktion av skolmaten
Veckan började med att sonen kom hem från skolan och hann inte till toaletten. Diareén var ett faktum. Det dröjde inte lång stund innan det upprepade sig igen. Jag frågade vad han fått till lunch den dagen. Jägargryta med ris. Direkt kom kopplingen hos mig vad det förmodligen beror på. Så jag frågade en fråga till. ”Fick du samma mat som de andra barnen idag eller såg din mat lite annorlunda ut?” Nej, det var nog samma för den såg likadan ut. Enda skillnaden var att han hämtat sin från köket istället för buffén.
För en liten tid sedan fick de korvsoppa. Fast sonens soppa var utan korv. Den smakade mest bara salt berättade sonen. Den dagen kom han hem och fick en liten liten släng diareé. Dessa två gånger har en sak gemensamt. Buljong. Min gissning är att när de lagade korvsoppan (utan korv till min son) så lagades den tillsammans med resten och därmed användes troligtvis buljongtärning, men innan korven tillsattes plockade man bort en portion till min son. Vad gäller Jägargrytan så har man förmodligen använt sig av buljongtärning där också. Buljongtärningar finns med på listan över de produkter som inte ska finnas i sonens mat. Anledningen är att det kan finnas spår av mjölkprotein i buljongtärningar trots att det inte deklarerats på förpackningen. Det har hänt att det vid tester av buljongtärningar funnits spår av mjölkprotein. Det här är tyvärr en verklighet vi mjölkproteinallergiker lever med. Vi kan inte fullständigt lita på ingrediensförteckningarna, utan ofta får vi kontakta företagen för att få reda på om produkten körs på samma band som produkter med mjölkprotein till exempel.
Att buljongtärningar kan innehålla spår av mjölk tror inte köksansvarige i centralköket på och därför misstänker jag att hon struntar i listan och lagar maten med buljongtärningarna ändå, varpå sonen blir sjuk.
Sonens diareé fortsatte följande morgon och eftersom jag inte visste när det skulle upphöra var jag tvungen att ringa skolans kansli och säga att han dessvärre inte kommer till skolan den dagen p.g.a han fått allergireaktion av skolmaten som serverades dagen innan.
Jag messade också till skolköket, eftersom den ansvarige i det köket bett mig göra det de dagar han är sjuk eller frånvarande. Hon och jag har till skillnad från centralköket en bra kommunikation. Hon är noga, observant, kommer med ideér och hör av sig så fort det uppstår en fråga. Det uppskattar jag och det är ju så det ska vara! På så sätt arbetar man åt samma håll och för sonens bästa. Tyvärr kommer maten fortfarande från centralköket där kommunikationen och samarbetet inte exicterar. Därför skulle det inte spela någon roll att jag kontaktade centralköket direkt. Efter alla lögner därifrån skulle jag ändå inte tro på svaret jag skulle få, och svaret skulle ändå vara: Han har inte fått i sig mjölkprotein från skolmaten. Han är allergisk mot något annat. Punkt.
Kommunen. Kommunen bad mig kontakta dem om han skulle komma hem sjuk från skolmaten igen. Därför skickar jag ett mail till dem. Hon som haft hand om ärendet hittills och arbetat fram listan tillsammans med mig har dessvärre gått på moderskapsledighet, så jag kontaktar hennes ersättare.
Efter mer än ett dygn senare får jag svar där det står att det är tråkigt att höra om min sons allergi och att man hoppas att vi nu också får hjälp via skolan och att det här ska ordna sig för så här ska det inte få vara. Jaha, tackar för beklagandet, men hur hjälper ett beklagande min son? Var är handlingskraftigheten? Jag hade hellre läst att hon genast tagit tag i saken, pratat med köksansvarige i centralköket och gett en varning åtminstonde. Men...ingenting. Hon har knappast ens brytt sig om att informera köksansvarige. Varför då, kan man undra. Jaa, det verkar inte bättre än att allför många verkar vara rädda för köksansvarige. Mycket märkligt kan jag tycka, och faktiskt ganska oförlåtande. Så vem betalar priset för vuxnas rädsla för en köksansvarig? Jo, en sjuårig liten pojke som bara vill slippa bli sjuk av maten han får i skolan. Acceptabelt?
Några dagar senare är jag ut och går och då möter jag köksansvarige i skolköket. Hon kommer i bil, stannar och vi pratar. En god stund pratar vi, och det är riktigt trevligt! Det är befriande att äntligen få en kommunikation kring sonens mjölkproteinallergi som faktiskt hade behövts och borde ha skett från dag ett. Till slut måste vi ändå sluta. Jobbet kallar för hennes del.
Är det någon av er som upplevt liknande svårigheter vad gäller maten på dagis eller skola?
För en liten tid sedan fick de korvsoppa. Fast sonens soppa var utan korv. Den smakade mest bara salt berättade sonen. Den dagen kom han hem och fick en liten liten släng diareé. Dessa två gånger har en sak gemensamt. Buljong. Min gissning är att när de lagade korvsoppan (utan korv till min son) så lagades den tillsammans med resten och därmed användes troligtvis buljongtärning, men innan korven tillsattes plockade man bort en portion till min son. Vad gäller Jägargrytan så har man förmodligen använt sig av buljongtärning där också. Buljongtärningar finns med på listan över de produkter som inte ska finnas i sonens mat. Anledningen är att det kan finnas spår av mjölkprotein i buljongtärningar trots att det inte deklarerats på förpackningen. Det har hänt att det vid tester av buljongtärningar funnits spår av mjölkprotein. Det här är tyvärr en verklighet vi mjölkproteinallergiker lever med. Vi kan inte fullständigt lita på ingrediensförteckningarna, utan ofta får vi kontakta företagen för att få reda på om produkten körs på samma band som produkter med mjölkprotein till exempel.
Att buljongtärningar kan innehålla spår av mjölk tror inte köksansvarige i centralköket på och därför misstänker jag att hon struntar i listan och lagar maten med buljongtärningarna ändå, varpå sonen blir sjuk.
Sonens diareé fortsatte följande morgon och eftersom jag inte visste när det skulle upphöra var jag tvungen att ringa skolans kansli och säga att han dessvärre inte kommer till skolan den dagen p.g.a han fått allergireaktion av skolmaten som serverades dagen innan.
Jag messade också till skolköket, eftersom den ansvarige i det köket bett mig göra det de dagar han är sjuk eller frånvarande. Hon och jag har till skillnad från centralköket en bra kommunikation. Hon är noga, observant, kommer med ideér och hör av sig så fort det uppstår en fråga. Det uppskattar jag och det är ju så det ska vara! På så sätt arbetar man åt samma håll och för sonens bästa. Tyvärr kommer maten fortfarande från centralköket där kommunikationen och samarbetet inte exicterar. Därför skulle det inte spela någon roll att jag kontaktade centralköket direkt. Efter alla lögner därifrån skulle jag ändå inte tro på svaret jag skulle få, och svaret skulle ändå vara: Han har inte fått i sig mjölkprotein från skolmaten. Han är allergisk mot något annat. Punkt.
Kommunen. Kommunen bad mig kontakta dem om han skulle komma hem sjuk från skolmaten igen. Därför skickar jag ett mail till dem. Hon som haft hand om ärendet hittills och arbetat fram listan tillsammans med mig har dessvärre gått på moderskapsledighet, så jag kontaktar hennes ersättare.
Efter mer än ett dygn senare får jag svar där det står att det är tråkigt att höra om min sons allergi och att man hoppas att vi nu också får hjälp via skolan och att det här ska ordna sig för så här ska det inte få vara. Jaha, tackar för beklagandet, men hur hjälper ett beklagande min son? Var är handlingskraftigheten? Jag hade hellre läst att hon genast tagit tag i saken, pratat med köksansvarige i centralköket och gett en varning åtminstonde. Men...ingenting. Hon har knappast ens brytt sig om att informera köksansvarige. Varför då, kan man undra. Jaa, det verkar inte bättre än att allför många verkar vara rädda för köksansvarige. Mycket märkligt kan jag tycka, och faktiskt ganska oförlåtande. Så vem betalar priset för vuxnas rädsla för en köksansvarig? Jo, en sjuårig liten pojke som bara vill slippa bli sjuk av maten han får i skolan. Acceptabelt?
Några dagar senare är jag ut och går och då möter jag köksansvarige i skolköket. Hon kommer i bil, stannar och vi pratar. En god stund pratar vi, och det är riktigt trevligt! Det är befriande att äntligen få en kommunikation kring sonens mjölkproteinallergi som faktiskt hade behövts och borde ha skett från dag ett. Till slut måste vi ändå sluta. Jobbet kallar för hennes del.
Är det någon av er som upplevt liknande svårigheter vad gäller maten på dagis eller skola?
Kommentarer
Skicka en kommentar