Del 1. Affischen med mjölkglaset
Jag glömmer nog aldrig det där mötet. Våra blickar möts. Vi sitter där och tittar oförstående på varandra. Jag hade aldrig trott att jag kunde uppröra en BVC läkare på det sättet. Jag trodde inte heller att jag någonsin skulle gå emot en läkares rekommendation och tro så på mig själv som jag gjorde i den stunden. Det var i precis den stunden jag för första gången insåg att läkare är som vanliga människor. Jag har alltid sett upp till läkare med enorm respekt och skulle aldrig ha vågat ifrågasätta deras kunskaper. Än mindre sätta mig emot en rekommendation. De har alltid varit lite övermäktiga för mig.
Jag tittar på väggen. Där hänger en stor affisch med ett stort vitt mjölkglas på. Den berättar hur bra mjölken är för oss och att den innehåller mycket viktiga näringsämnen och kalcium. Det står ingenting om att komjölken efter pastöriseringen förlorat mer än 60 procent av A, D och E vitaminerna, att mer än 50 procent av C vitaminet förstörs och att B6 och B12 blir helt förstörda efter pastöriseringen. Eller att pastöriseringen förstör alla aktiva och bra enzymer i mjölken. De som hjälper kroppen att bryta ner och tillgodogöra sig alla hälsosamma näringsämnen i mjölken, till exempel kalcium. Det är därför de som dricker pastöriserad mjölk kan drabbas av benskörhet. Kalciumet i pastöriserad mjölk kan inte hanteras av kroppen. Vi här uppe i Norden hör till de länder som lider av mest benskörhet i hela världen, vi som dricker mest mjölk. Ingenstans står det om de över 50 hormonerna som finns i mjölken som vi dricker och att några av dessa hormoner är direkt olämpliga för oss människor. Det står ingenting om den misstänkta kopplingen mellan till exempel prostatacancer och hög konsumtion av mjölk.
Jag ser propagandan från miljardjättarna inom mejeriindustrin. De som utger sig för att bry sig om mina barns hälsa men i själva verket struntar i deras hälsa. De som vill att jag blint ska köpa och tro på deras propaganda om mjölk utan att våga ifrågasätta mjölkens betydelse för oss. De vill att vi skall fylla deras plånbok till varje pris.
Och där sitter hon, läkaren som satt upp affischen, och som helt och fullt tror på allt det där. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag märker väggen mellan oss. Den är osynlig men den finns där. Hon förstår inte hur jag kan göra så här mot ett litet barn, mitt andra barn. Han är ju inte allergisk vad vi vet. Jag måste ju börja ge honom mjölkprodukter så att han vänjer sig vid dem och inte sedan blir allergisk, menar hon. Och han måste ju få i sig kalcium och alla andra näringsämnen från mjölken som är så viktiga för att han ska växa och må bra.
Jag tittar på mjölkglaset en sista gång och meddelar henne att mitt beslut kvarstår. Han kommer att växa upp utan mjölkprodukter. Ett kontroversiellt och provocerande beslut. Det förstår jag nu.
Det är mitt barn och ingen kommer någonsin att bry sig så mycket om honom och hans hälsa som jag. Inte affischen på väggen och inte du, tänker jag. Jag stiger upp.
Jag hade hoppats att hon kunde ge mig en remiss till en dietist eftersom jag ville vara säker på att han får i sig alla viktiga näringsämnen och varifrån jag bäst hämtar vilket näringsämne. Men hon kan inte ge någon remiss utan hänvisar mig till hälsocentralen.
Jag lämnar rummet med min lille son och går ut i den friska luften. Plockar upp telefonen och undrar om jag månne satt dit telefonnumret till hälsocentralen...
Kommentarer
Skicka en kommentar